Historik

Inledning

Jag har valt att skriva mitt special arbete om den lilla byn Storborgaren. Anledningen till det är för att jag själv bott där i nära 14 år. Nu vill jag lära mig lite om byns historia.
Byn som ligger på en ås, längst med sjön Storborgaren är en kilometer lång. De flesta husen står på rad med en vacker utsikt över sjön.
Syfte

Jag har gjort detta arbete för att försöka föra kunskapen vidare till kommande generationer.

Av Christina Sjöberg våren 1998
Storborgaren

Storborgarn
De äldsta handlingarna är från 1754. Båtsmännen Håkan Norman och Per Saktmodig har sökt om att få börja ett nybygge på Anundsjö kronoallmänning vid den s.k. Storborgaren. De fick tillstånd att upparbeta ett hemman om ett halvt ”giärdemantal” med 25 års skattefrihet. År 1780 skulle de börja betala hemmansränta. Skog och mark tilldelades dem i proportion till ett halvt hemman eller 12 seland. Redan året därpå höll ”Afwittrings Syne Rätten i Angermanland” syn och bestämde rågångarna. Nu hade Per Saktmodig dragit sig tillbaka och båtsman Nils Mård inträtt hans ställe.
Hemlingsborna (Hemlung hette det förr) var synnerligen missbelåtna med de nytillkomna grannarna, ty de förra hade sedan urminnes tider skördat Hemlungsmyran och nu tilldelades den nybyggarna i Storborgaren. De senare framhöll att när de upparbetat sina slåttermyrar som hörde till nybygget skulle de avstå från Hemlungsmyran. Ett löfte som dock tycktes ha fallit i glömska år 1763 när lantmätare Joh. Törnsten uppkvistade rågångarna och upprättade karta. Behjälpliga med arbetet var nämndemännen Mårten Olsson i Kubbe och Olof Olofsson i Östergensjö.
Vid detta tillfälle anmälde Håkan Olofsson Norman och Nils Hermansson Mård att de som medintressent ville ta Nils Andersson och lova att uppodla sex seland ytterligare om denne fick delta i uppodlingen, men de förbehöll sig rätt att få flera slåttermyrar i så fall.
Enligt Törnstens kartbeskrivning tilldelades Storborgaren dessa myrar:
A. Tjernmyran innehåller 9 Tunnland, och giver myrhö 1 ½ parmar
B. Stormyran 82 d:o 6
C. Långmyran 11 d:o 1 ½
D. Hemlungmyran 25 d:o 3
E. Aldersiömyran 16 d:o kapl. 4 ½
_____________________________________________________
Summa 143 Tunl:d 13 Kapl. 16 ½ parmar

Förklaringar
Giärdemantal är en enhet för jords skattläggning (för vilket ett visst belopp erlägges ss. gärd) kommer av orden gärd och mantal.

Seland är ett äldre ytmått betecknande areal av ung. 9800 kvadratalnar dvs. xx m2
Parmar är ett gammalt svenskt hömått. År 1728 motsvarade 1 parm 676 kubikfot dvs. xx m3

Nybyggarna

Byn Storborgaren anlagd enligt länsstyrelsens resolution år 1754 vid Storborgaren eller Borgarsjön. Betydelsen av ledet ”borgarn” är okänd. De tre första nybyggarna var Håkan Olsson Norman, Nils Hermansson Mård (1723-1807) och Nils Andersson (1730-1796) för vilken vi saknar uppgifter om.

Gård nr. 1

Nils Hermansson Mård, f 1722, d 1807. Gift 1° xxxx med:
Ingeborg Eriksdotter, f xxxx, d xxxx. Gift 2° 1776 med: xxxx.
Deras barn:
Per Nilsson, f 1746, d Xxxx. Gift 1773 med:
Margaret Håkansdotter, f 1749, d Xxxx, dotter till Håkan Olsson Norman.
Deras barn:
Nils Persson, f 1780
Per Persson-Borglund, f 1792, d 1846. Gift 1823 med:
Brita Eriksdotter, f 1794
De flyttade till Hemling 1830, deras son: Eric Borglund d.ä.

Gård nr. 2

Håkan Olsson Norman, f 1724 3/9 på Tvärlandsböle 2:1, d 1813 14/3 i Storborgaren. Ordinarie båtsman Norman av 1:a roten i Anundsjö, 1743-1749. Bonde på Storborgaren 1:4, 1753-1775. Gift 2° 1786 i Anundsjö med Karin Jobsdotter, f 1727 på Galasjö 2:1, d 1804 i Storborgaren. – Gift 1° 1745 i Anundsjö med:
Sara Påhlsdotter, f 1717 4/6 på Skortsjö 2, Själevad , d 1775 20/1 i Storborgaren.
Deras barn:
Sara Håkansdotter, f 22/10 1753, lär vara född i Storborgaren strax efter familjens ankomst dit
(vilket tyder på att nybygget upptogs omkring 1750).
Segrid Håkansdotter, f 1746 24/8 i Hädanberg, d 1805 2/2 i Nordsjö. Gift 2° 1797 i Anundsjö med
Olof Pehrsson, f 1735 8/7 i Kubbe (5:1) , d 1800 6/4 i Nordsjö, nybyggare och bonde i Nordsjö.
Gift 1° 1768 i Anundsjö med:
Sven Hansson, f 1735 29/10 på Yttersel 4:1, d 1794 3/3 i Storborgaren. Övertog svärfaderns
hemman 1775.
Deras barn:
Hans Svensson, f 1770
Håkan Svensson, f 1772
Olof Svensson, f 1789 19/8 på Storborgaren 1:4, d 1871 22/10 i Nordsjö. Bonde och båtsman i
Storborgaren. Bonde på Nordsjö 1:4, fr 1840. ”Olof Svensson var dräng i Långsele, då han vid
en källarbacke slog ihjäl en björn med en gräftyxa. Efter den bravaden blev han antagen till
fördubblingsbåtsman den 8 juni 1809 och var med i kriget emot ryssen i Västerbotten. Efter
avsked ur tjänsten tog han omkring 1820 upp ett torp i Hädanberg. Vid hustruns död, 1856,
övertog sonen ”stark Ol Orsen” hemmanet. Denne var icke särdeles stor, men grovlemmad.
Särskilt huvudet och händerna väckte uppseende hos alla som mötte honom” (Erik Jonsson:
”Knektar och båtsmän i Anundsjö, 1967). Gift 1° 1816 i Anundsjö med: Stina Svensdotter, f 1784
på Risbäck 1:1, d 1823 i Storborgaren. – Gift 2° 1823 i Anundsjö med:
Märta Pehrsdotter, f 1796 12/2 i Nordsjö, d 1856 i Nordsjö.
Genom gifter blev de båda stamfamiljerna Hermansson Mård och Olsson Norman släkt med varandra (se ovan). Nytt inslag i befolkningsbeståndet tillkom genom två flickor från Hemling, båda döttrar till Johan Johansson i Hemling: Cajsa Stina Johansd:r, gift 1865 i Storborgaren med Håkan Svensson, och Sara-Lisa Johansd:r, utfl. till Storborgaren 1866, gift 1:a ggn.1873 med Johan Johansson och 2:a ggn.1880 med Israel Ersson.

Flottningen

Borgarbäcken utgör avlopp för den 5 kilometer långa Storborgarsjön och ovanliggande sjöar, den rinner ut i sjöns nordspets och fortsätter därefter nära 3 kilometer i forsar och strömmar till Västborgaren.
Vid den första kända flottledssynen 1870 var dammen byggd och antecknades vara 120 fot lång, 10 fot bred och 5½ fot hög. Dessutom fanns tre rännor och ett antal kistor. Det beräknades att 3000 timmer varje år flottades i bäcken.
Flottningen i bäcken har som regel utförts av Storborgarborna. I äldre tider skötte Storborgarens byamän utflottningen av leveransvirket på egen hand. I senare tid skedde flottningen i föreningens regi.
Männen avverkade skogen och fraktade ut timret till sjöarna där de sedan rullade ut stockarna i vattnet. En spelbåt användes för att föra bommarna med virke mot utloppet. Storborgarborna flottade timret via Borgarån till Bergssjön där Bergsborna fick ta vid och flotta timret vidare. Viket flottades hela vägen ut till havet via Gideå älven till dess utlopp i i närheten av Husum.
Männen hade var sitt egna ställe längst flottningsleden som de vakade över år från år. Deras uppgift på dessa platser var att se till att det inte blev bröte, dvs. att inte stockarna fastnade i varandra och orsakade en dämning.
Flottningen skedde i stort skett varje år fram till år 1960. Se även bilaga nr.?
Mer information om flottning hittar du på museumet i Örnsköldsvik.

Kraftkarl från Storborgaren

Jonas Erik Jonsson, ”Stor Jonke” i Storborgaren, f.4/9 1849, d.1/5 1899
I församlingsböckerna för Anundsjö visar att bonden Jonas Erik Jonsson, ”Stor Jonke” var född i Lägsta den 4/9 1849, han gifte sig den 13/1 1879 med Anna Kristina Kristoffersdotter från Norsjö, f.4/11 1837, d.27/8 1908. Familjen förvärvade ett hemman i Storborgaren.
Föräldrarna till ”Stor Jonke” var bonden Jonas Jonsson d.ä. f.5/7 1815 i Remmarn, d.1/5 1871 i Lägsta och hans hustru Kajsa Larsdotter, Tegelträsk.
”Stor Jonke” och Anna Kristina fick två barn, Erik och Jonas.
Erik bytte till Dobbing i efternamn. Han studerade till präst i Uppsala.
Jonas studerade till ingenjör även han i Uppsala.
”Stor Jonke” och Anna Kristina fick dock ingen efterkomma eftersom Jonas dog i en sjukdom och Erik begick självmord genom att hänga sig vid Gideälven.

Berättelser

Ur boken Anundsjö Hembygdsförenings skrift Fäbodar och fäbodliv har följande historia berättats;
Bohelg då Näspojkarna skulle tävla om vem som var starkast.

Vissa s.k. fäbodhelger samlades ungdomar från omkringliggande byar för att roa sig, dansa och fria. Man roade sig med enkla lekar. Kraftprov såsom att lyfta stenar och stockar, hörde till ordningen. Olle Borgström i Hemsjö, född i Högtjäl, har berättat hur han som ung pojke bevittnade det s.k. kraftprovet. På fäbodvallen låg en stor och grov stock, som endast de starkaste pojkarna kunde lyfta en aning i lilländan. Uppmanad av de övriga fjällpojkarna framträdde en stor och grovväxt yngling, den för sina kroppskrafter sedermera mycket omtalade ”Stor Jonk i Barjan” av samma jättesläkt som TägglundTorén och ”Stor Kalle” i Häggsjöbäcken. Han lyfte först lilländan, sedan storändan, tog därpå stocken på axeln och bar den en bit bort och vände för att bära den tillbaka, då han råkade trampa i en färsk kospillning, halkade och föll bakåt och hade med all säkerhet fått stocken över sig och krossats, om inte en äldre, rådig man bland åskådarna ögonblickligen hoppat fram och knyckt till stocken, så att den föll vid sidan av ynglingen. Den rådige mannen var Erik Olov Svensson från Högtjäl ”Erik-Olov i Högtjal” kallad, även han en reslig och stark man.

Spettet

På flottningsdammen vid Västborgarsjön har in i våra dagar funnits ett spett att öppna dammluckorna med. Spettet var en mansbörda, men som en leksak i ”Stor Jonkes” nävar, berättas det.
Till denna historia hör, att några tiotal år före sekelskiftet var det tvist om flottningen i Nyliden. För att ”utverka” en sympatistrejk hos Storborgarborna begav sig därför ett antal Nylidenbor till dammen, där ett antal Borgarnbor var församlade. Det blev ej mycket sagt, sedan ”Stor Jonke” tagit spettet i ena handen och börjat rita figurer i sanden. Nylidenborna återvände hem, givetvis besvikna, för vad hade man att sätta emot en person, som behandlade dammspettet som leksak.
Starka karlar behöver don efter person och det berättas, att ”Stor Jonke” en vårvinter åtagit sig att som dagakarl skotta upp timmervägar åt avverkarna. Han hade låtit göra sig en skovel dubbelt så bred som andras, och vägarna blev till körarnas belåtenhet.
Så berättas det fortfarande i bygden om denne kraftkarl, vilken var en like till systersonen ”Stor Kalle” i Häggsjöbäcken. Tydligen föds sådana kraftkarlar, som de nämnda, endast någon enstaka i varje sekel. De nämnda tre starka karlarna ägnade större delen av sina liv åt skogs- och flottningsarbete, vilket blev deras och familjernas huvudinkomst.

Fäboden

Fäboden som ligger sydväst om storborgaren, bara ca.300 meter från vägen mellan Storborgaren och Gålberget, användes mellan 1825-192O talet. Endast spisgrund finns kvar. (se nr.14 på bilaga – 8 )
Nära rågången mot Björna låg en annan fäbod, som användes 1770- 1825, inga efterlämningar finns kvar av den. (se nr.15 på bilaga 8).

Dockan

Dockan (även kallad ”Klöbben”) som är ca.20 cm. hög har ett svarvat huvud. Dockan är svartmålad och har ett snöre fäst ovanpå huvudet, samt på undersidan är den märkt med årtalet 1902.
I början på 1900 talet när luffarna var i gång, använde man denna docka för att luffarna skulle veta var han skulle få sova. Dockan färdades från gård till gård och hängde vid köksdörren. Luffaren fick sova i köket i en stor näverkorg som var utan ben och rymde en person. När luffartiden i Storborgaren upphörde, använde man denna docka till getning, dvs. vems tur det var att vakta byns alla kor. Man fick vara vakt en dag för varje ko man hade. Sedan skickades dockan vidare till nästa gård.

Skolan

Skola hölls i xx hus och lärarna hämtades utifrån.
Lärare

Maria vars efternamn vi inte vet, kom före 1910
Per Jonsson, ”Gamskolläraren” från Risbäck
Fröken Österlund från Göteborg började 1924
Maja Wikström från Västerfannbyn
Svea Eriksson från Åbosjön
Inga Westberg från Bredbyn, var den sista läraren.
Skolan startade i början på 1900-talet, och barnen gick en termin per år mellan 15 januari till den 1 juni. Barnen gick 6 terminer och 6 dagar i veckan, de hade inte så många lovdagar, men när skolan skulle städas fick barnen vara lediga. År 1924 var det ca.14 stycken barn som gick i skolan.
När skolan startade fick de vara hos Abraham i ett rum, som kallades ”salen”. Lärarinnan bodde då på den övre våningen. Skolan flyttade sedan till ”skolhuset” som var hos Olof Olofsson. Skolan upphörde på 1930-4O talet.

Posten

I början kom posten bara en gång i veckan. Då samlades alla i byn för att få posten utdelad. Senare kom posten till en utvald person i byn, som gjorde sin förstukammare till ett postkontor, där man fick hämta sin post.
När bussen började köra till Storborgaren var det Arvid Jonsson som fick sköta posten. Då hade gårdarna varsitt fack hos Arvid, där fick man själv hämta posten.

Telefonen

Telefonen kom till Storborgaren på 1930-talet. Då fick man gå till Sven Lindström för att ringa, eftersom det var bara där det fanns en telefon. På 1940-talet installerades en telefonväxel hos Arvid Jonsson.

Radion

Innan 1930-talet kom den första radion till byn. Det var Sven Salomonsson som var ägaren till den. Mottagningen var inte den allra bästa.

El-ström

Bara någon dag innan julaftonen 1944 (eller 1945) fick byn el ström till gårdarna.

Rinnande vatten

Efter många timmars grävande av byborna så fick de rinnande vatten till huset, detta hände i början på 1950-talet.

Television

TV kom i början på 1960~talet. Det var Karl Jonsson och Kjell Söderkvist som var ägare till de första TV-apparaterna.

Gatulyse

När Anundsjö kommun skulle ”gå över” till Örnsköldsviks kommun, så ville de som tillhörde Anundsjö göra något vettigt för de pengar som fanns kvar i kommunen. Storborgaren fick då gatulyset på 1970-talet.

Symöte

Symötet var en tradition i Storborgaren under många år. Det var redan någon gång under 1920-talet som denna tradition började. Alla byns kvinnor samlades för att göra handarbeten som de sedan skulle auktionera ut på Missionsmöten under sommaren.
Kvinnorna fick dela upp sig så att de äldre fick komma mellan kl.14:00-19:00, och de yngre kvinnorna fick komma dagen efter på samma tider. På dessa möten bjöds det bland annat på blåbärsvin och knäck, the och smörgåsar, bär och grädde.
Efter några års uppehåll under kriget togs denna tradition upp igen år 1948. Namnet byttes till ”sy-junta”, och en annan ändring var att de yngre kvinnorna fick komma kl.19:00-22:00 på kvällen och dagen efter fick de äldre kvinnorna komma, mellan kl.11:00-!5:00 på dagen.
Nu var det inte handarbetet som var det viktigaste, utan det var gemenskapen. Dessa kvällar och dagar fick man veta vad som hänt i byn och närliggande byarna. Här bjöds de på kaffe eller the med smörgåsar och kakor, frukt och godis.
De första åren efter uppehållet började dessa kvinnor att lägga 25 öre i kaffekassan varje gång. Efter några år ökade damerna på till 50 öre och sedan blev det ökning allt eftersom. Det blev en hel del pengar som samlats in. Från början skickade de pengarna till missionen, men under åren har det varierat till olika välgörande ändamål och ibland skänkte de även en slant till någonting som behövts i Bygdegården.
Ett annat trevligt inslag i syjuntans verksamhet var att när någon fyllde 50 år, så klädde alla ut sig och uppvaktade henne.

Befolkningsnivå under årens lopp

1765 bestod nybyggare familjerna av 14 personer tillsammans.
1870 fanns det i byn 10 hushåll med 48 personer. Alla var födda i Anundsjö utom två, som var födda i Björna, en hustru och en dräng.
Omkr.1800 var det 6 bönder i byn.
1867 var det lika många, 6 bönder. Trots att det var ett nöd år pga. sen vår, så behövde ingen fattighjälp detta år.
1961 uppgick befolkningen till 87 personer, de flesta ättlingar till den förste Håkan Olsson-Norman.
1968 fanns 74 personer i byn.
1998 är det 20 personer i byn.

Storborgaren 1998

Som de flesta små byar runt omkring så håller även denna by på att dö ut. Nu bor det 20 personer i byn, varav de flesta är pensionärer. En anledning är att den närmsta gymnasieskolan ligger i Örnsköldsvik och därför måste ungdomarna flytta dit. Nästan ingen flyttar tillbaka igen, eftersom det inte är så stor tillgång på arbeten. En annan orsak är att det inte föds några barn.
Det är bara ett hushåll i byn som har mjölkkor. Det är fam. Uno Sjöberg som även har en Nordsvensk häst, vilken används för att köra fram timmer ur skogen.
Nu till sommaren har det ryktats om att vi ska få ny telefon växel med AXE-tjänst till Storborgaren.

Sammanfattning

Jag har gjort tre intervjuer och det var därifrån jag fick den intressantaste fakta. Tyvärr har den äldre generationen som varit med om fäbodlivet och andra intressanta upplevelser, avlidit det senaste decenniet. Efter som vi har varit dåliga på att komunicera mellan generationerna har vi tappat mycket kunskap och kännedom inom olika områden som de hade förr.
Förr levde man på vad naturen gav, tex. jordbruk, jakt och fiske. Nu finns det ingen som lever enbart på vad naturen har att ge, eftersom det inte finns några ekonomiska förutsättningar för det. Idag arbetar de flesta som tidigare i skogen men nu med effektivare redskap såsom skogsmaskiner.
Befolkningsnivån är nu ungefär på samma nivå som under nybyggartiden (1765). Tyvärr sjunker nu befolknings nivån jämfört med förr då den steg från år till år. Detta till stor del på att inga ungdomar stannar kvar i byn och bildar nya familjer!